När jag var ca 2 år så lämnade min far oss, eller jag tror att jag aldrig fått reda på sanning. 

På grund av att min fantastiska mamma alltid har velat skydda mig. 

Jag kunde ställa frågor om pappa och sånt där men för mig så fanns han inte! Jag hade inte behovet av en pappa för jag hade alltid så mycket bra människor omkring mig.

När jag vart lite äldre ca 8-10 år så började jag ju såklart fundera över vem min pappa var, vart han fanns, levde han i överhuvudtaget.

Jag fick sedan veta när vi var och hälsade på min mellersta brors pappa att han bodde ju alldeles intill och att jag fick passa mig i lekplatsen för han kunde komma och ta mig. Som åttaåring så trodde man ju det värsta att han var farlig och jag var livrädd.

När jag var 15-16 fick jag ett samtal av min far för första gången i mitt liv och jag trodde att det var ett skämt och att någon busringde. 

Idag vet jag att min far är inge farlig men han har haft väldigt mycket problem med både droger och alkohol och att han varken vågat eller velat ta kontakt med mig och jag förstår på ett sätt men ändå inte. Det där har slitit mig i stycken i några år nu. För jag vet att jag är hans enda barn och han försöker men ibland på väldigt konstiga sätt, kan få lite udda sms som är osammahängande men jag tror ändå bara att han är rädd och vill ta kontakt med mig. För innan han dör vill han nog att han ska va sams med mig och det förstår jag men det är svårt, jätte svårt. Han lämnade sitt barn! 

Det här är min far idag och jag har endast träffat han 1 gång för ca 4-5 år sen!