Farsdag....
Dessa dagar då jag bara inser bakgrunden till hela mitt psyke.
Det är positivt men ändå skrämmande att det kan bli så tydligt.
Jag har alltid haft svårt för att lita på folk, det har bara varit så, varit väldigt svartsjuk och allmänt nedlåtande mot nytt folk. Svårt att se det positiva i saker och ting. Dålig självkänsla och ja inte riktigt känt att jag räcker till.
Ibland kan jag bara inte sätta ord på varför det är så. Men ibland slår det mig, som idag på fars dag!
Min far lämnade mig med min fantastiska mamma när jag var 2 år, min mamma har inte pratat om det och jag har inte riktigt känt att jag vill ta upp det heller för ibland har jag känt det kanske är bäst att jag inte vet vart han är, om han lever eller om han försökt att hålla kontakten med mig.
när jag var ca 15-16 fick jag ett samtal som förändrade mitt liv i stort sätt kan jag säga nu.
- hej, är det josefine
- hej, ja det är det. vem är det?
- det är din pappa.
klick! där lag jag på och började skratta för jag trodde det var någon som var rolig och skulle busringa.
på den vägen är det. den sommaren festade jag ganska hårt, var argsint, svartsjuk och förbannad för mesta delen. nu förstår jag ju varför men då trodde jag det var den fas.
än idag är jag väldigt svartsjuk och har svårt att lita på folk.
Just för att jag känner att duger jag inte ens för min egen far varför skulle jag duga för någon annan. jag gick upp massor i vikt och det vart ju bara värre och värre.
- jag är tjock, jag är ful, varför skulle min kille vara trogen mot mig när dom andra är så mkt gladare, roligare, snyggare.
och det slutade med att min dåvarande pojkvän var otrogen mot mig och hela min värld rasade samma, jag fick ju då bekräftelse trodde jag att jag dög inte.
Fått höra många gånger att det där klarar inte du, du duger inte, du är för ful, vad är du bra på? och etc.
Just idag känner jag att hela den där far grejen är grunden till den jag är idag, och jag vill inte vara den jag är idag. Jag vill lita på folk jag vill känna den där balansen och lugnet inom mig som jag vet att jag kan få fram. Vill känna mig självsäker och duglig för jag vet att det här är inte jag. Jag älskar att va stollig, glad och skratta men det liksom låses sig fast inom mig och jag vågar inte vara mig själv. för tänk om jag inte duger, tänk om jag säger fel eller beter mig konstigt. Men nu får det vara nog.
Det är positivt men ändå skrämmande att det kan bli så tydligt.
Jag har alltid haft svårt för att lita på folk, det har bara varit så, varit väldigt svartsjuk och allmänt nedlåtande mot nytt folk. Svårt att se det positiva i saker och ting. Dålig självkänsla och ja inte riktigt känt att jag räcker till.
Ibland kan jag bara inte sätta ord på varför det är så. Men ibland slår det mig, som idag på fars dag!
Min far lämnade mig med min fantastiska mamma när jag var 2 år, min mamma har inte pratat om det och jag har inte riktigt känt att jag vill ta upp det heller för ibland har jag känt det kanske är bäst att jag inte vet vart han är, om han lever eller om han försökt att hålla kontakten med mig.
när jag var ca 15-16 fick jag ett samtal som förändrade mitt liv i stort sätt kan jag säga nu.
- hej, är det josefine
- hej, ja det är det. vem är det?
- det är din pappa.
klick! där lag jag på och började skratta för jag trodde det var någon som var rolig och skulle busringa.
på den vägen är det. den sommaren festade jag ganska hårt, var argsint, svartsjuk och förbannad för mesta delen. nu förstår jag ju varför men då trodde jag det var den fas.
än idag är jag väldigt svartsjuk och har svårt att lita på folk.
Just för att jag känner att duger jag inte ens för min egen far varför skulle jag duga för någon annan. jag gick upp massor i vikt och det vart ju bara värre och värre.
- jag är tjock, jag är ful, varför skulle min kille vara trogen mot mig när dom andra är så mkt gladare, roligare, snyggare.
och det slutade med att min dåvarande pojkvän var otrogen mot mig och hela min värld rasade samma, jag fick ju då bekräftelse trodde jag att jag dög inte.
Fått höra många gånger att det där klarar inte du, du duger inte, du är för ful, vad är du bra på? och etc.
Just idag känner jag att hela den där far grejen är grunden till den jag är idag, och jag vill inte vara den jag är idag. Jag vill lita på folk jag vill känna den där balansen och lugnet inom mig som jag vet att jag kan få fram. Vill känna mig självsäker och duglig för jag vet att det här är inte jag. Jag älskar att va stollig, glad och skratta men det liksom låses sig fast inom mig och jag vågar inte vara mig själv. för tänk om jag inte duger, tänk om jag säger fel eller beter mig konstigt. Men nu får det vara nog.
